Intervju med Lars Nittve, chef för Moderna
Museet
Det var tio år sedan Lars Nittve gjorde sin senaste riktiga
utställning. Nu är han tillbaka. Då var platsen
Louisiana och utställningen hette ”Sunshine & Noir”.
Temat var Los Angeles. Nu är Lars Nittve tillbaka på
Moderna Museet och utställningen heter ”Tid & Plats:
Los Angeles, 1957-1968”.
 Rikard
Ekholm: Los Angeles måste betyda något för dig
personligen. Vad är det med LA som attraherar?
Lars Nittve: I grunden är det en existentiell fråga.
Jag dras till konst som inte låter sig kategoriseras och definieras.
Det osäkra i objektet, upplevelsen eller den konstnärliga
hållningen lockar mig. Los Angeles påminner om sådan
konst, staden är undflyende. Ofta när jag reser till platser
är de ungefär som jag tror att de ska vara. Men så
var inte fallet med Los Angeles. Staden slog mig med kraft. Los
Angeles är ett flöde, snarare än en stad.
Jag besökte Los Angeles första gången 1982. Jag
träffade Sam Francis och tog kontakt med Pontus Hultén
som då arbetade med Museum of Contemporary Art (MOCA). Jag
kände inte honom då, men vi träffades och han visade
mig runt. Jag doktorerade i konsthistoria vid den här tiden.
Sedan dess har jag varit där flera gånger. ”Sunshine
& Noir” på Louisiana var den första utställningen
som fångade upp konsten i Los Angeles från 1960 till
1997. Det blev en vandringsutställning och sista anhalt var
Hammer Museum i Los Angeles, vilket var smickrande och kul.
RE: Det är inte helt sant att det här är din första
utställning på tio år. Du har gjort andra utställningar
sedan du kom tillbaka till Stockholm och Moderna Museet. Eller hur?
LN: Jag gjorde Lenke Rothman och Jan Håfström inom ramen
för ”Udda Veckor” när vi låg på
Klarabergsviadukten. Det var ett rum, en konstnär och då
handlade det om att hjälpa konstnären med dennes intention
så mycket som möjligt.
”Fashination” (2004-2005) var ursprungligen min idé,
men utan Salka Hallström Bornolds expertis och Magnus af Peterséns
hjälp hade utställningen inte sett ut som den gjorde.
”Tid & Plats: Los Angeles” var min idé. Jag
arbetade med att hänga verken, diskuterade ljussättning,
skrev katalogtext, förhandlade lån med andra museer och
diskutera arkitektur. På så vis är det den första
riktiga utställningen jag gör på tio år. Jag
undrade om jag kom ihåg hur jag gjorde.
RE: Är du nöjd med resultatet?
LN: Jag är jättenöjd!
RE: Varför gör du inte fler utställningar?
LN: Ska man sköta museet bra, ska ekonomin vara bra, så
hinner jag inte det. Det är väldigt få museichefer
som kontinuerligt gör utställningar. Den sista riktiga
utställningen jag gjorde var faktiskt ”Sunshine &
Noir” på Louisiana 1997. Under min tid på Tate
Modern gjorde jag inte någon utställning.
RE: Inte sällan är det vattentäta skott mellan arkitektur
och bildkonst i utställningar. I ”Tid & Plats: Los
Angeles” är arkitektur både utställningens
ram, dess scenografi, och en del av den visade konsten genom Case
Study House Program-bilderna. Varför betonar du arkitektur?
LN: Det är ofta vattentäta skott. Det handlar inte sällan
om en institutionell uppdelning. Arkitektmuseet visar arkitektur,
medan ett konstmuseum visar konst. Los Angeles är en stad som
vuxit fram under 75 år. Arkitekturen är viktig, inte
minst genom att arkitekturen bär på en livsstil. I den
serien som den här utställningen är en del av har
vi försökt betona arkitektur. I Milano/Turin-utställningen
var den nedtonad, men i utställningen om Rio fanns arkitekturen
med genom Oscar Niemeyer.
RE: I utställningen visas ett stort antal fotografier, många
tagna av Dennis Hopper. Hopper är mer känd för sina
skådespelarprestationer i ”Easy Rider” och ”Blue
Velvet” än som fotograf. Det kan tyckas vara en akademisk
fråga, men när Hopper tog bilderna, presenterades de
då som konst – eller var bilderna mer av det dokumentära
slaget?
LN: Dennis Hopper började som målare och scenskådespelare.
Sen började han fotografera. Vid den här tiden såg
man inte foto som konst, men Hopper ställde ut sina fotografier.
Han hade en annan ambition med bilderna än att de skulle vara
journalistiska. I dag är hans fotobaserade målningar
lika viktiga för honom som hans skådespelande. De bilderna
är inte dåliga…
RE: Mitt favoritverk i utställningen är Kenneth Angers
”Kustom Kar Kommandos” (1965). Dels för hur musiken
präglar den delen av utställningen, men också för
att verket både är en hyllning till bilen men också
en ironi. Har du något favoritverk, i så fall vilket
och varför?
LN: Det är svårt att ha favoriter. Men jag är glad
över att vi kan visa Ed Ruschas ”Standard Station, Amarillo,
Texas” (1963). ”Kustom Kar Kommandos” och Judy
Chicagos ”Car Hood” (1965) spelar en viktig roll i utställningen.
Verken handlar om machokultur och i ”Kustom Kar Kommandos”
finns queervibbar.
RE: ”Tid & Plats: Los Angeles” föregås
av ”Tid & Plats: Rio de Janeiro”, och ”Tid
& Plats: Milan/Turin”. I år när Moderna Museet
fyller 50 år – varför gjordes inte utställning
”Tid & Plats: Stockholm, 1958-1968”? Är det
inte dags att ta ut svängarna rejält och verkligen celebrera
museets födelse och tidiga historia?
LN: Bakom de tre utställningarna finns analys och lust. När
de stora berättelserna tog slut aktualiserades andra platser
än de vi tidigare förhållit oss till (New York,
Paris). I Europa tror man lätt att all konst från USA
har sitt ursprung i New York. Så är det inte. Med utställningarna
ville vi lyfta fram de där andra platserna. På något
sätt finns Stockholm ändå med, inte minst i samlingen.
RE: Du är inne på ditt åttonde år som överintendent.
Och det är din andra vända på museet, du var intendent
under 80- och 90-talet. Din arbetsposition är en annan, men
på vilket sätt har konstklimatet förändrats?
LN: Jobbet är ett annat jobb. När jag arbetade här
som försteintendent gjorde jag tre, fyra utställningar
per år – i fem år. Då var Olle Granath överintendent.
Moderna Museet var en del av organisationen Statens konstmuseer
och chefen på Nationalmuseum var på något sätt
högste chef även på Moderna Museet. Något
år innan jag blev överintendent på Moderna Museet,
2001, blev museet en egen myndighet.
Stockholm som konststad har förändrats. I dag finns fler
personer som är kunniga på konst och Stockholm har blivit
internationaliserat. Det är en väldig skillnad. Under
80-talet fanns inte alla de konsthallar som finns i dag och gallerierna
håller en mycket högre nivå. Det ändrar förutsättningarna
för vad vi gör på museet. I London, som är
en mycket större stad, finns inte lika många offentligt
finansierade konsthallar som i Stockholm.
RE: Ser du allt som visas?
LN: Nej, det gör jag inte alltid. Jag hinner inte. Men med
alla som jobbar här ser vi rubb och stubb. |
