Konstens redaktör Anders Olofsson har träffat den amerikanske konstnären Carroll Dunham i samband med hans utställning på Millesgården i Stockholm.

Vad är den här utställningens tema?

– Jag ställde ut i Norge på två olika platser år 2006, och efter de utställningarna tyckte det skulle vara intressant att visa målningar och skulpturer tillsammans. Dessutom kan man säga att utställningen visar ett slags tvärsnitt av vad jag arbetat med under de senaste åren..

Det verkar som om dina verk har två sidor: en som handlar om abstraktion och en som arbetar med representation Kämpar de två sidorna med varandra, eller är deras förhållande harmoniskt?

– När jag som en ung man började tänka på måleriet rörde det sig alltid om abstrakt måleri. Med tiden började emellertid figurer framträda, Men egentligen har jag nog blandade känslor inför hela problematiken. Och framför allt tänker jag inte på mina målningar som bilder på väggen, utan mer som ”rent” måleri.

I dina målningar är det vissa figurer som ständigt kommer igen?

– Mannen med hatten var länge en sådan figur. Han dök upp för tiotalet år sedan, och har egentligen sitt ursprung i mina teckningar. Länge var han mitt enda motiv. Men han bör mer betraktas som ett tecken än som en självständig individ. Han har ingen personlighet för mig. Visserligen kan man säga att han har en stark karaktär, men inte som i en film eller i en tecknad serie. För mig handlar det hela mer om måleri. Och de senaste två åren har jag arbetat med träd som motiv.

Även skulpturerna tycks handla om måleri?

– Mina skulpturer är resultatet av en strävan att nå utanför måleriet. Kosuth sade vid något tillfälle att skulptur var ett bra sätt för en målare att kunna betrakta sitt måleri utifrån. Skulpturerna är gjorda ur ett platt stycke metall, så de har rent materiellt mycket att göra med att omsätta en platt yta till något rumsligt. Det hela började när jag gjorde grafik, och upptäckte att jag kunde använda tryckmaterialet tredimensionellt. Temat i skulpturerna är feminint. Jag hade länge försökt skapa en feminin figur som motsvarade den manliga figuren i mina målningar, men det fungerade inte. Jag ville att hon skulle vara som en skugga till mannen, och där blev den skulpturala formen en lösning.

Det verkar som om du är en konstnär med god koll inte bara på de medier du arbetar med, utan lika mycket på mediernas historia, Genrernas historia var ju ett kärt ämne i den postmoderna konsten, men jag uppfattar inte det du gör som postmodernism?

– Jag hör ofta en massa prat om postmodernism och popoulärkultur när min konst kommenteras. Det är konstigt, för jag upplever mig mycket mer som en traditionell konstnär. Men en av sakerna som drog mig till måleriet var att det har en lång historia. Jag hade från börja n ingen tanke på att bli konstnär, och det var först när jag började intresserad mig för konstens historia som jag insåg att jag själv skulle kunna bli konstnär. Jag tillhör dock inte dem som tror på framsteg inom måleriet eller konsten i stort. 1900-talet var så underligt med sin tro på att det går att göra framsteg inom konsten. Längst kanske den uppfattningen levde kvar i USA. I Europa känner jag inte att tanken på ett framstegstörstande avantgarde varit lika framträdande under senare år som i mitt hemland.

Det har inget att göra med att driva ett spel med inspirationskällor och klichéer?

– Nej, absolut inte. Alla sitter fast i den tid och på den plats där man är född. Jag gillar inte när folk är nostalgiska och säger att dagens måleri är så dåligt, och att det brukade vara så bra förr. Jag tror att alla vid alla tidpunkter försöker göra det bästa de kan med de medel de har till förfogande. Min främsta drivkraft är att inte göra målningar som liknar alla andra målningar jag sett.

Har måleriet kanske mer att göra med hur man ser på omvärlden än med själva tekniken?

– Jag ser på måleriet som en filosofisk fråga. Jag tänker helt enkelt genom att måla. Ibland kan hela bli smått maniskt, jag går djupt in i mitt tema och försöker utforska det från alla tänkbara synvinklar.

Det verkar nästan som om du arbetar musikaliskt, genom att utforska ett tema?

– Jag lyssnar inte på jazz, men känner igen den beskrivningen från musikernas sätt att tala. Men för mig är alltsammans mest en fråga om att arbeta med mina egna begränsningar. Någonstans finns där idén om ett superträd i mitt medvetande, och det är den formen jar letar efter.

Det här är första gången du visar så många av dina teckningar?

– Allt jag gör startar med teckningar. Ibland tänker jag att det inte vore någon förlust om jag inte gjorde några fler målningar. Men med tecknandet är det något annat. Jag kan inte tänka mig ett liv utan att teckna.