Galleri Herrekipering, Stockholm: Lotta Enocsson (18/12-14/1 2009)

Konstnären Lotta Enocsson är aktuell med en utställning som består av 14 oljemålningar som hon kallar ”Sömnen” på det lilla alerta galleriet på Kocksgatan 17 i Stockholm. Hon söker återge det sköra tillståndet mellan sömn och vaka, mellan dröm och verklighet. Då man känner sig hudlös och spröd och har lagt masker och försvar åt sidan. Det är ett varmt sensuellt tillstånd hon skildrar i ockra, blodrött och benvitt. Bäst tycker jag om de generösa händerna 1 och 2 och ett par mörkare händer som hon kallar ”Fred” och ”Gest”. Fred står för Stopp - inte längre, och gesten som åsyftas är ett utsträckt långfinger. Utrycksfulla vackra händer är svåra att måla. Det klarar hon med bravur. Intressanta är också ”Fröken Tyra Spets tårar” som består av två bilder av en knypplad spets mot en mörk lerfärgad bakgrund. Här finns en historia om privata brev upphittade på en vind på landet som Lotta berättar för mig. Fröken Tyra Spets har funnits och den översta av målningarna ser ut som en spetsgardin med tårar som rinner. Här finns också två navelmålningar, och en av dem heter ”Källa”. Naveln och navelsträngen är ju central men källan sitter nog snarare vid fontanellen enligt mitt sätt att se. ”Man är nära det barn man en gång var och befinner sig i en tidlös rymd”, skriver Lotta Enocsson. Hon tänker på qui-punkten, en mentalt viktig punkt, enligt kinesisk filosofi. Kanske tänker hon även på sin dotter, den snusande lilla flickan som en gång i tiden sprang till hennes säng om nätterna. En av de vackraste målningarna är den av en häpen Maria som har fått titeln ”Eva”. Almqvists Songes ligger nära till hands men här finns även ett övermoget äpple med. Som helhet är detta en mycket fin liten utställning som formulerar det kreativa kaos ett poetiskt universum kan frambringa i den så kallade sömnvakan. Sömnen är det tillstånd då vi befinner oss närmast vårt undermedvetna och det är just detta undermedvetna som konstnärer försöker förstå sig på, ty det är där det sanna jaget befinner sig. Lotta Enocsson har en källa att ösa ur och ett gott handlag med sin pensel. (Adress: Kocksgatan 17)

Tillfälligt projektrum, Garvaregatan 9: ”Tänk om…!” (t.o.m. 22/12)

Utsagan ”Tänk om” kan läsas i två modus. Antingen som ett hårt uppmanande imperativ och försett med utropstecken. Eller i ett fundersamt förundrat konjunktiv: en annan värld är möjlig, det skulle kunna vara annorlunda – om, tänk bara om… Utställningen ”Tänk om…!” låter det osäkra förbli det osäkra och låter titeln bära bägge modus på samma gång. Utställningen är arrangerad av fyra studenter vid Kaospiloternas projektledarutbildning och enligt uppgift har utställningen gått från idé till fullbordande på två veckor. Målet var en utställning i samtiden om framtiden, och att konstnärerna skulle presentera motbilder till samtidens kriser. Ofta känns temat rätt påklistrat, för att inte säga icke existerande. Men vad som saknas i pregnans tar man igen i attack. För ”Tänk om…!” är inget för den som uppskattar det välbalanserade, det avskalade och det inramade. Men för alla andra kan denna mer än lovligt stökiga och närmast bindgalna utställning utgöra ett välbehövligt energitillskott i vintermörkret. Det är ett femtiotal yngre konstnärer ur olika konstnärliga fält, med allehanda inriktning och medier som delar på den ruffiga, svagt upplysta källarlokalen. Merparten av deltagarna är rekryterade ur gatu- och graffitikonsten och verken växer ut över väggarna och ibland in i varandra. Resultatet är minst sagt varierat, och vissa verk hade klart tjänat på en stramare avgränsning. Men vad tusan – kör man med fullt ös in i framtidsvisionen så gör man. Medverkar gör bland andra Poke the Pirate, Caper, Patricia Reyes, Martin Halaska, Puppet, Malin Vulcano, Ida Nyström, Ikaroz, Jenny von Döbeln, Jens L och Ziggy.

Nordin Gallery, Stockholm: Jonas Liveröd (11/12-21/12)

Det finns numera inte en enda subkultur som inte förr eller senare träder in i finkulturens vardagsrum. Rocken, punken, rapen – alla har de efter en tid lämnat sitt ursprungliga (och givetvis ganska trygga) sammanhang och ställts inför utmaningen att kommunicera med en bredare publik. Sedan en kort tid tillbaka genomgår gothen samma process, med början i musik, mode och film. Men när turen kommer till konsten händer det som alltid oväntade saker. Jonas Liveröds konstnärskap centreras för tillfället kring en pågående serie utställningar under titeln ”Permanent Daylight”, en ironi eftersom det knappast är ljuset hans konst hyllar. Liveröds bildvärld ligger ganska nära den som vissa konstnärer nyligen visade upp i samlingsutställningen ”Whispers of Immortality” hos Natalia Goldin Gallery, en mörk och estetiskt medveten romantik som samtidigt gläntar på dörren till själslivets mindre behagliga sidor. I Liveröds fall adderas ett näst intill maniskt hantverk, där han med tuschteckningen som medium utforskar varje skrymsle av tillvarons skuggsidor. Det sägs att Svenska Kyrkan visat ett visst intresse för Liveröds bilder. Inte att undra på – kampen mellan ljus och mörker, gott och ont, är dess starkaste varumärken. Och ur detta perspektiv framträder Jonas Liveröd som en modern Gustave Doré, med ett sensuellt förhållande till apokalypsen i gråskala. (Adress: Tulegatan 19)

Färgfabriken, Stockholm: Ulrika Sparre (6/12-25/1 2009)

Den samtida konstens utsträckning handlar ofta om en axel som går från tomhet till överflöd. Tomheten, ett arv från minimalismen, ger möjlighet till maximal förtätning och eftertanke, överflödet tvärtom ett tillfälle att bombardera sinnena och på så sätt bryta ned eventuella psykologiska barriärer hos betraktaren. 2008 års Beckersstipendiat Ulrika Sparre (som gick ut Konstfack 2004) arbetar i just den skräningspunkt där tomheten och överflödet möter varandra. Möter, inte balanserar, är det viktigt att understryka. Sparre hämtar tecken och objekt från människokollektivets mötesplatser ute i samhället, men reducerar omgivningen och skapar därmed ett utställningsrum där frånvaron är lika märkbar som närvaron. I Färgfabrikens stora utställningshall har hon byggt upp ett ”tält” av det slags fransade girlanger som brukar dekorera marknader för begagnade bilar i USA, och som vi känner från tusentals filmer. Men i detta fall saknas både bilarna och människorna, kvar står bara ett tomhetens tempel som framhäver kommersialismens ikoner och ändligheten i de mänskliga relationerna. Sparre tar inte direkt till brösttoner, men förmedlar ändå en poetiskt laddad insikt om livet i det moderna samhället. (Adress: Lövholmsbrinken 1)

CirkulationsCentralen, Malmö: Matthias Böhler & Christian Orendt (28/11-14/12)

En svagt söt nästan lite obehaglig doft slår emot en när man går in i rummet där Matthias Böhler och Christian Orendt visar sina skickligt utförda små skulpturer. Doften visar sig komma från en modell av Pentagon där byggstenarna i fortet består av rosa, gröna och gula marshmallows. Andra exempel på deras framtida världsunder i miniformat är en enormt stor hög med sandkorn som två individer har samlat ihop, en oljetanker som balanserar på jordklotet, en mobil av stridsflygplan som tillsammans tycks bilda en DNA-spiral och trädkramare som bildar en mänsklig kedja kring en redan nedhuggen gigantisk hall. För den som vill framföra ett budskap utan att anklagas för att vara politiskt korrekt är användandet av ironi ett vanligt grepp. I denna deras första utställning i Sverige ger de två unga konstnärerna, som båda har studerat konst i Nürnberg, ironiska minikommentarer till de stora projekt som åtminstone delar av mänskligheten ger sig på för att överträffa sig själv. Som exempel på denna strävan nämns de holländska jättetomaterna, konstruktionen av den kinesiska floddammen Xiaowan och Lakpa Tharkes tre minuter långa performance på toppen av Mount Everest. Paradoxalt nog angriper Böhler och Orendt problematiken genom att själva ge sig in i branschen och skapa sina egna modeller av framtida och halvt fiktiva världsunder, eller som de själva blygsamt uttrycker det “kulturarvet av alla kulturarv i miniatyr”. Efter utställningen har de för avsikt att kassera de omsorgsfullt gjorda modellerna. Inte minst därför är det svårt att tänka sig att idéerna någonsin kommer att förverkligas. Hur stora eller små de än är. (Adress: Nobelvägen 125)

Magasin 3, Stockholm: Douglas Gordon & Philippe Parreno (1/11-14/12)

Den här porträttfilmen måste vara det mest uppmärksammade enskilda verket de senaste två åren. Gjord för såväl bio- som konstpubliken visades den omedelbart på både Cannesfestivalen och konstmässan i Basel. 17 kameror med olika film följer den de senaste decenniernas mest magiska fotbollsspelare, Zinedine Zidane, under en av hans matcher (den slutar med ett rött kort i andra halvlek). Någon enighet om vad filmen handlar verkar inte finnas. Något som ändå framhävs i filmen, genom textade Zidanecitat i början av både första och andra halvlek, är undran varför den där matchdagen i framtiden kanske kommer att minnas som någonting viktigare än en promenad i parken. En återkommande bild är också den på Zidanes skor som går i gräset. Parkpromenad, fotbollsmatch – varför skulle det ena vara intressantare och viktigare än det andra? Eftersom Zidane under tio års tid inkarnerade spelet i all dess lyster blir porträttet ett av fotbollen. Ett obetydligt spel, men i västvärlden lär ingenting vara mer stabilt än klubbsympatier. Partners, religion och politiska värderingar byter vi, men favoritlag – icke! Varför denna passion? Under halvtidsvilan visas nyhetsinslag om andra saker som hände i världen samma dag. Oundvikligen rangordnar man dem som mer eller mindre viktiga – men enligt vilket kriterium egentligen? Fotboll eller parkpromenad är kanske olika viktiga, men varför? Men med ett märkligt tilltag inskränker filmen frågan samtidigt som den utvidgar den. Den porträtterar Zidane i en dag på jobbet, en halvdan dag. Och den följer honom, en av de tätast markerade spelarna inom sporten, så nära att andra spelare bara skymtas då och då som några främmande varelser som inte har med saken att göra. I stora delar av filmen syns bara Zidanes ansikte mot mörk bakgrund. Den där närheten gör att man inte ser mycket av underverken han utför; han går mest omkring och mest av allt tittar han. Vi följer honom som en spelare utan match och lag, om nu något sådant kan tänkas. Varför intresserar vi oss för honom? Varför är överhuvudtaget någonting, framförallt vardagslivet, viktigt? En existentiell aspekt finns onekligen i den här filmen. Filmen slutar med ett citat av Zidane: ”Magic is sometimes very close to nothing at all.” Parreno och Gordon har faktiskt nått till den punkten. Nästan ingenting i filmen är intresseväckande och den är ganska tråkig att titta igenom. Men ändå: jag kan inte sluta tänka på den, med kärlek. Marcel Proust skrev en gång att man för att bli konstnär måste kunna se sig själv med ”pitié”, med överseende medömkan. Kanske är det just den estetiska blicken som den här filmen lär ut. Den handlar om att vara ett fan, och för ett fan om att kunna betrakta även sig själv med samma obetingade bejakande, trots intigheten i ens livs magi. (Adress: Frihamnen)

Milliken Gallery, Stockholm: Mattias Nordéus (28/11-17/1 2009)

Skulpturkonsten har genomgått ett otal transformationer sedan den tid skulptur var liktydigt med objekt gjutna i metall eller huggna i sten. Detsamma – men med en något längre fördröjning – har skett inom genren träskulptur, ett område av konsten som annars varit minerad mark (tänk alla Döderhultarnparafraser som befolkar butikerna längst turistgatorna i våra större svenska städer). Ändå finns det konstnärer som fortsatt att med stor skicklighet hantera träet som material. Torsten Renqvist är en av dem ur en äldre generation, Stephan Balkenhol en ur den yngre. Mattias Nordéus kännedom om den äldre träskulpturtraditionen tror jag att man skall vara försiktig med att dra för stora växlar på. Snarare är det dataspelsgrafiken som inspirerat honom till att skapa starkt ”pixelerade” skulpturer i trä. Motivet är ofta den kristna konstens arketyper, om än i uppdaterad gestalt. Här har vi såväl Kristus på korset (även om han i Nordéus tappning är en man som sträcker ut sig på en madrass) som korsnedtagningen, den sistnämnda i form av en grupp soldater i kamouflagekläder som bär sin stupade kamrat. Blasfemi? I somligas ögon, måhända, men så effektsökande tror jag inte Nordéus är. Genom att kombinera IT-ålderns ikonografi med de gamla myterna och en konstnärlig teknik på randen till graven åstadkommer han objekt som samtidigt är oomtvistliga blickfång och berättar något om relativismen som behärskar vår kultur och vårt seende. (Adress: Luntmakargatan 78)

Galleri Anders Lundmark, Stockholm: Katarina Klingspor Ekelund (20/11-14/12)

Trädet i konsten är ett underskattat motiv. Men inte desto mindre effektfullt. Johanna Karlsson och Ann Böttcher är två konstnärer som tagit trädet in i samtidskonsten, och Katarina Klingspor Ekelund följer en likartad bana. Hos Galleri Anders Lundmark har hon skapat en fiktiv träddunge, där hennes teckningar av nakna, spröda trädstammar omsluter galleribesökaren. Precis som Böttcher och Karlsson är hon minutiöst noggrann med sitt hantverk, och tecknar träden tunt med rödpenna så att de yttersta grenarna påminner om nervtrådar på gränsen att försvinna ur synfältet. De gemensamma dragen är uppenbara, men varje träd har en individualitet som man inte kan bortse från. I detta avseende kan de tolkas som tecken just för individualitet och personlighet, de blir ställföreträdande personer med vilka vi kan inleda ett tyst samtal. Den klarröda färgen gör också att vi känner oss inbjudna till samtalet, det är inga döda och avlövade trädkroppar vi betraktar utan behållare som bär löften om ett spirande liv när solen åter börjar lysa. Katarina Klinspor Ekelund förvandlar inom ramen för utställningsrummet naturen från ett objekt till ett subjekt man kan känna både respekt och nyfikenhet inför. (Adress: Bjurholmsplan 23)

Natalia Goldin Gallery, Stockholm: G L Brierley (13/11-20/12)

Natalia Goldin Gallery visade nyligen grupputställningen “Whispers of Immortality”, där ett antal unga brittiska konstnärer för första gången visade sina verk för en svensk publik. En av de mest intressanta deltagarna var G L Brierley, som nu gör sin första separatutställning sedan hon gick ut konsthögskolan Goldsmiths i London. Brierley startade sin konstnärsbana som figuration målare med en otäck liten serie halvrealistiska bilder med djur i huvudrollerna. Sedan dess har hennes måleri antagit alltmer abstrakta former, men hela tiden inom en sfär där materia och organismer tycks stämma träff på en intim nivå. Stundtals går det i Brierleys bilder urskilja mönster och detaljer som påminner om textil, interiörer eller arkitektoniska konstruktioner, men det är omöjligt att hålla fokus kvar vid dessa punkter av igenkännande. Ganska snart störtar blicken ned i malströmmen av färgvirvlar och bubblor, som om vi skulle befinna oss undre ytan av ett upprört hav. Men Brierley är noga med att inte ge oss möjlighet att fastna någonstans i en alltför enkel tolkningsmodell av verken. Snarare fungerar de som sofistikerat veckade bilder, som man bit för bit kan vika ut och granska, och där detaljerna speglar helheten på ett komplicerat sätt. (Det är ingen tillfällighet att konstnären på sin egen hemsida erbjuder både översikts- och detaljvyer av varje verk.) Spelet med formerna och den tätt sammanhållna färgskalan är förföriskt, men målningarnas släta, hårda och högblanka yta skapar distans. Man måste vara rätt så avtrubbad om man inte fascineras av G L Brierleys måleri. (Adress: Hudiksvallsgatan 8)

Galleri Flach+Thulin, Stockholm: Rickard Sollman (13/11-14/12)

När allt står och svajar och framtiden känns allt annat än förutsägbar känns det onekligen skönt med konst som inte surfar på trenderna och som heller inte gör anspråk på att leverera några slutgiltiga sanningar var sig om världen eller om konsten som sådan. Rickard Sollmans konstnärskap uppehåller sig vid de meditativa aspekterna av måleriet som består i att noggrant läsa av rummet och kalibrera återgivningen av de fysiska detaljer som så att säga konstituerar rummets ”grundämnen”: hörn, vinklar, räta linjer, kurvor. Renlärigt abstrakt blir han dock aldrig, hans målningar har alltid en stadig referens i den faktiska verkligheten, det må vara takbeläggningar eller murväggar. Denna gång har han dessutom gått ett steg vidare, och skapat en serie verk där han agerat murarmästare i miniatyrformat. ”The Stations of the Cross” är nämligen en grupp små bilder där ytan ”murats” upp med hjälp av tegel, kakelfog och spackel. Idén att tematisera Kristi Golgatavandring är inte ny i konsten, och har bland annat tagits upp av en konstnär som Ann Edholm, med vilken Sollman har vissa viktiga beröringspunkter. Hos bägge handlar det om att undvika det illustrativa och symboliska för att i stället skapa vilopunkter eller förtätningar där betraktaren kan stanna upp för ett ögonblick och försjunka i det ofattbara. (Adress: Hälsingegatan 43)

Mirai Projects, Stockholm: Alberto Frigo & Charlotta Mickelsson (6/11-29/11)

Besatthet är knappast en egenskap som tillhör de mest framträdande i den samtida konsten. Distans och ironi har länge varit nyckelbegrepp, men en sådan hållning är inte lätt att befinna sig i en längre tid. Förr eller senare uppstår behovet att ge sig hän och gå på djupet, hur skruvat resultatet än må bli. Okonventionellt arbetande galleriet Mirai Projects har bjudit in konstnären Mikael Goralski för att curera en utställning med konstnärskollegerna Alberto Frigo och Charlotta Mickelsson. Tillsammans har de förvandlat det vanligtvis så sobra gallerirummet till en försåtlig exposé över vardaglig besatthet. Alberto Frigo (bilden på Konstens startsida) har under lång tid arbetat med att dokumentera sitt eget liv i detalj, exempelvis genom att fotografera varje föremål han tagit upp med sin högra hand eller registrera och klassificera alla drömmar han haft under en viss tidsperiod. Resultatet kan förefalla lite väl studentikost, men efter en stund kommer känslan krypande att detta inte är helt och hållet friskt. I så fall är det ganska mycket som är sjukt i vår kultur, eftersom Frigos mani bär avsevärda likheter med den vurm för samlande och struktur som ligger bakom ganska många privata museers verksamhet – tänk Halwylska palatset, så behöver inte mer sägas. Sjukt – eller kanske bara ett annat sätt att betrakta livet, uppspjälkat i ett otal små och till synes oberoende detaljer som först när de passats in i ett system blir begripliga? Charlotte Mickelssons besatthet ligger mer på det fysiska planet, när hon låter rummet genomkorsas av trådar, som förankrats vid spikar på väggarna och i taket (bilden). Risken för att vi ska fångas in är kanske inte så stor, men Mickelssons verk intar rummet, vägrar att maka åt sig och gör oss därmed till underordnade andrarangsfigurer. Om betraktaren spelar en viktig roll för konstverkets tillblivelse, så har hon vänt på begreppen: vi existerar endast på nåder av konstverket. Sug på den. (Adress: Sibyllegatan 22)

Galleri Mejan, Stockholm: Sara-Vide Ericson & Susanna Serrander (1/11-12/11)

Konst är en form av kommunikation. Men inte bara en kommunikation riktad till yttervärlden, utan lika mycket ett instrument med vars hjälp inre rörelser kan avläsas och dechiffreras. Då fungerar konsten närmast som en kompass, med vars hjälp man kan välja livsväg. Sara-Vide Ericson och Susanna Serrander är bägge vägväljare som med måleriets hjälp orienterar sig i livet och världen. När man kommer in i Galleri Mejans tudelade utställningslokal har man – pedagogiskt nog – de två vägväljarnas strategier synliga åt varsitt håll. Det klassiska livsvägvalet: vänster eller höger? Sara-Vide Ericson står för en temperamentsfull form av självbesvärjelse, där brutaliteten i känslorna får sitt utlopp i dova färger och en attackerande inställning till måleriets arbetsmaterial och metoder. Hennes ”She Wolf” är både en ung kvinna som tar för sig av livet och männen, men också en individ som befinner sig utanför den fålla som konventionerna hägnat in, och som därmed skrämmer och fascinerar på en och samma gång. Honvargen må vara något desorienterad i tillvaron, men hon tar plats. Männen i hennes närhet bleknar bort i anonymitet, så påtagligt att färgen som formar deras ansikten tunnas ut till ett disigt töcken. Susanna Serranders vägval bygger mer på att invänta rätt tillfälle, rätt ton. Hon går inte till angrepp, utan krysspejlar stämningar till dess att hon fastställt en position från vilken världen kan genomlysas. Hennes måleri har också en lätthet och ljushet som inger förtröstan. Men såren finns där, om man tittar riktigt noga. Ibland påminner hennes verk om en inverterad Ann Edholm, där formspråket är lika basalt och enkelt men där det dova och köttiga ersatts av genomskinlighet och ljus. Det är en sensualism som inte stryker medhårs, utan bjuder motstånd för att vi ska uppmuntras att titta ännu något djupare. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

Clarion Hotel, Stockholm: "Moving Image" (31/10-2/11)

Video som konstnärligt uttrycksmedel har existerat sedan (minst) 70-talet. Ändå möter man fortfarande ganska ofta föreställningen att videokonst är något märkligt och svårtillgängligt, något som inte är "riktig" konst utan mer en företeelse i skarven till underhållningsvärlden. Kanske just därför kan festivaler som "Moving Image" göra nytta. Under en helg får publiken möjlighet att stifta bekantskap med videokonst från de nordiska konsthögskolorna, på en plats mitt i stadsmiljöns utvidgade vardagsrum. "Moving Image" gick av stapeln första gången så tidigt som 2004, då under rubriken "Det här är inte film". Denna gång har arrangörerna Clarion Hotel, Kungl. Konsthögskolan och KiWi AB samlat 50-talet verk och installationer, som både imponerar med sin bredd och yrkesskicklighet. På fyra år har ganska mycket hänt på de nordiska konsthögskolorna, och många av verken håller helt klart en nivå som gör att de utan vidare skulle kunna gå vidare till den större, internationella utställningssscenen. Att välja ut enskilda verk är närmast omöjligt, och en grannlaga uppgift för den festivaljury som skall dela ut ett stipendium bestående av en månads vistelse på Clarion Hotel. Men skam den som ger sig. Lena Bergendahls installation "We Will See a Different Sunset" visas i ett till synes hopplöst rum, men lyckas med sitt säregna bildspråk fånga betraktaren i vad som närmast kan liknas vid ett transtillstånd. Fängslande på ett annat sätt är Anna Odells skruvade "Leka död", där protagonisten hanterar döda smådjur på ett både skrämmande och ömsint sätt. Men festivalens fullträtt är förmodligen Camilla Haukedals fingerade samtal med Joseph Beuys om hur man blir en bra konstnär (bilden). När Beuys berättar sin legedariska historia om hur han under kriget störtade med sitt bombplan och togs om hand av nomader replikerar Haukedal storögt "men kvinnor kan ju inte flyga!". Tablå. (Adress: Ringvägen 98)

Galleri Niklas Belenius, Stockholm: Marie Sester (30/10-16/11)

Utställningen är exemplariskt överskådlig och vältitulerad: på sidoväggarna tre röntgenbilder av lastbilar; på väggen rakt fram en video som delvis består av samma bilder som de på väggarna; nere i hörnet en spegel som reagerar på närvaro och vrider sig efter betraktarens rörelser. Bilder som visar stillastående objekts osynliga inre, i kombination med en spegel vars följsamhet inte låter betraktaren se annat än sin egen synlighet, för trots sin rörlighet upptar kroppen hela tiden det mesta av spegeln (vilket gjorde det svårt att smygkika på de andra vernissagebesökarna genom den). ”Exposure/Mirror”, kort sagt, förenade i maximal synlighet eller upptäckbarhet verkar det som. De svartvita röntgenbilderna visar igenkännbara former av saker som gömts i släpen. De andra röntgenbildernas färger är kodade: en viss färg betyder vegetabiliskt material, en annan metall osv. Men tillståndet av synlighet rubbas snart. Det räcker med att ta ett steg mot en av bilderna för att betraktaren ska föras in som silhuett i videon, och i skarp kontrast mot det avbildade framträda som en opak kropp: skuggan framstår som en bild fylld av hemligheter och dolda egenskaper. I videon läggs bilder över bilder, ibland mot en färgad yta, sedda genom en kamera av ofantlig rörlighet. Rörlighet och opak synlighet kopplas samman; och stillastående med genomskinlighet och osynlighet. Kamerans imponerande rörlighet ger löfte om att kunna följa vilket objekt som helst, så att dess rörelse så att säga omintetgörs: den kommer att se den osynliga insidan, där sakerna hela tiden är kvar på sina platser. Synligheten kommer att återupprättas alltså, för i det rörliga finns en relativ platsbundenhet; yttre oläsbara kroppar och rörelser kan fixeras vid sitt stabila innehåll och på så sätt får man bilden att klarna. Sester visar autentiska bilder, tagna vid gränsen mellan Mexico och USA. En Rolls Royce syns inne i en hästvagn; balar av marijuana, smuggelcigaretter. Följsamheten i videokameran ter sig därför dystopisk: den utlovar ett tillstånd av konstant genomskinlighet. Och kanske också en tilltagande förtjusning i gränsdragningar som motiverar röntgenövervakning. Men en av bilderna på väggarna är dubblerad, så att en lastbilslast överlappas av en annan – innehållet börjar bli oläsbart. Här får det osynliga får sin egen otydlighet och transparensen sin egen form av opacitet. Här börjar också utställningens snygga visualitet också gå över i det engagerade. Här måste någonting nämligen göras med utställningen, för den kan antingen tyda på ett sabotage riktat mot offentlighetsprincipen och det öppna samhället, eller vara en början på ett motståndsarbete mot övervakningen av såväl gränser som människor, dvs. mot ett inte fullt så öppet samhälle. Vapnet mot övervakningen föreslås nästan av utställningen: det skulle ligga i kunskapen om hur överlagringar går till, inte bara i bildvärlden, utan också i de fysiska kropparna för att på så sätt göra deras inre oläsbart. Kan strategin vara att få det osynliga att ändra skepnad! Jag undrar i alla fall om det inte är det som den här utställningen jobbar med. (Adress: Ulrikagatan 13)

Galleri Mårtensson & Persson, Stockholm: Alexandra Skarp (23/10-23/11)

Att bli sedd är något som de flesta av oss eftertraktar. För många är det den enda bekräftelsen de kan få på sin egen existens. Men om den som ser vare sig är en människa eller ett djur, utan ett väsen av obestämbart ursprung? Alexandra Skarp har använt sitt eget ansikte som utgångspunkt för en serie bilder, men hennes konterfej har fotograferats i en konvex yta, som utplånat nästan alla reminiscenser av mänsklighet. Alla utom just ögonen, som möter oss med en ömsom forskande, ömsom frånvarande blick. Identifikationen är en omöjlighet, utom i just de bilder där Skarp skildrar öde förortsgator med en Peter Tillberg-ångest som tätnar likt dimma under gatlyktorna. Det är en verklighet som de flesta kan känna igen, men ändå inte vill känna sig hemma i. Men allt är inte ångest och osäkerhet. I en bild studsar hennes sällsamma figur fram över ett månlandskap iförd randig sparkdräkt. Här lever fortfarande hoppet (bokstavligen), längtan efter att plötsligt kunna höja sig över vardagens sörja och bli ett med den oändliga rymden. Konsten att flyga är aldrig så eftertraktad som när kroppen och själen försöker övertyga oss om att det är på jorden vi hör hemma. (Adress: Karlavägen 20)

Galleri Niklas Belenius, Stockholm: Jakob Anckarsvärd (11/10-26/10)

Det ska vara en Caspar David Friedrich i år. Nyligen öppnade Kunsthal Charlottenburg sin stora utställning ”Caspar David Friedrich kom inte till Sverige… Han stannade i Danmark” med deltagande av bland andra Jan Håfström, Ann Böttcher, Leonard Forslund och Håkan Rehnberg. Samtliga dessa konstnärer har ett aktivt förhållande till den tyske romantikerns bilder. Detta gäller även Jakob Anckarsvärd, vars utställning ”Nocturne” tar pulsen på det murriga tyska naturmåleriet från romantikens högflodsår. Anckarsvärd drar sig inte för att ta ut svängarna. Här är det inte den postmoderna ironin eller den distanserade kulturkritiken som intagit högsätet. I stället är det hjärta och smärta som vägleder, men på ett osedvanligt reflekterande sätt. Det förefaller som om Anckarsvärd prövar sig fram med konsthistorien som lackmuspapper, ett instrument med vars hjälp han kan avläsa förändringarna i sitt eget sätt att se och arbeta. De allt mer skymningstyngda målningarna – som mer handlar om mörkret i konsten än mörkret i naturen – har fått sällskap av en flygel, som i själva verket är ett ombyggt piano. Förädlingsprocessen (om det är rätta ordet) har en hel del med Anckarsvärds bilder att göra. I bägge fallen kan man skönja en skönhet frikopplad från allt som heter funktionalitet och konstpolitisk korrekthet. Utställningen pågår bara två dagar till, så passa på! (Adress: Ulrikagatan 13)

Galleri Agardh & Tornvall, Stockholm: Roj Friberg (2/10-25/10)

Allt åldras inte i skönhet, vilket gäller såväl människor som konstverk. Men i somliga fall råder raka motsatsen. Roj Friberg var redan på 70-talet en av våra mest intressanta konstnärer. I en tid som i så stor utsträckning ägnades åt likgiltig plakatkonst lyckades han även i bilder med dagspolitiskt innehåll skapa ett djup som fascinerar och skrämmer, och som ingen glömmer som någon gång har stått inför det. I sin nya utställning tar han oss med till en värld där Makten inte längre är lika tydlig. Visst är den synlig i styrelserummen och talarstolarna, men här krackelerar den lika tydligt som fasaden på Kafkas hus i Prag. Ur väggarna, textilierna och möblerna tränger mörkret fram, mörkret som till sist helt och hållet kommer att omsluta oss och göra vår egen litenhet uppenbar. Även när Friberg avbildar klippor som rådbråkas av havet är det nedbrytningsprocesserna som står i centrum: det blir till sist oklart om det är hav, sten eller dimma vi ser. I porträtten av människor och interiörer – där möblerna antar karaktären av organiska väsen – går tankarna ibland till en dystopiker som Francis Bacon. Den diagnos som Friberg ställer på existensen är inte hoppfull, men heller inte fylld av moraliserande. ”That’s just the way it is”, som Phil Collins sjunger. (Adress: Sibyllegatan 65)

Galleri Box, Göteborg: Jennie Sundén och Mathilda Botfeldt (10/10-11/11)

Att verkligheten och tiden alltid är omformbar, att den inte är något som formuleras och spottas ut från ovan, för att förbli statisk och obestridd, är något konstnärerna Jennie Sundén och Mathilde Botfeldt (bilden) berör i sin konst. Botfeldt har kanske tidigare gjort sig mest känd för sin kläddesign, vilken även ingår i denna utställning, där den utgör en befriande och effektiv beståndsdel i det tematiska sammanhanget. Samtliga av Botfeldts verk ingår i projektet ”Traces”, där hon arbetar med skilda gestaltningssätt för att undersöka hur livet gradvis förändras – steg för steg. Mest sammanfattande för denna tanke är kanske den rikt illustrerade boken, som också bär namnet ”Traces”. I denna funderar Botfeldt över skilda former av spår – det kan vara små skönhetsfläckar på huden, som orsakats av en älskare, eller hur våra kläder så sakteliga smutsas ned, samtidigt som vi växelvis smutsar ner vår omgivning genom att fortsätta bära dem. Att detta förlopp är beroende av många faktorer och alltid interaktivt, lyfts alltså fram. I Sundéns projekt ”Guidance”, som består av skulpturer, bildcollage och textmässiga klipp-och-klistra-montage, möter vi i ett likartat uppror mot det linjära tidsförloppet och andra omhuldade ”självklarheter”. Genom att bryta ner texter från böcker, behandlande diverse managementteorier och självhjälpsmetodiker, skapar Sundén ett nytt, alternativt universum. Hon visar i och med denna process att omständigheterna ofrånkomligt dikterar hur vi läser och tyder tecken, och att denna inställning kan ha en förblindande effekt, men att den är långt ifrån opåverkbar. Bothfeldt och Sundéns arbeten handlar i mångt och mycket om en bakvänd form av minneshantering, vilken är rörlig, och därför utgör ett intressant alternativ till den annars vedertagna nostalgiska tolkningen av tid. (Adress: Kastellgatan 10)

Mia Sundberg Galleri, Stockholm: Bjørn Melhus (11/10-9/11)

Mia Sundberg Galleri är ett av de få Stockholmsgallerier som verkligen kan sägas följa en spikrak och definitivt inte insmickrande linje. Med dödsföraktande konsekvens har man år efter år envisats med att ställa ut konstnärer som sällan haft förmågan att stryka publiken medhårs som sin främsta egenskap. Men kanske är det just i detta säregna varumärkesbyggande som sällsamma effekter uppstår, som i galleriets nya utställning med Bjørn Melhus. Tyske Melhus är en av den samtida konstens mest namnkunniga konstnärer, med utställningar på ett flertal av världens stora institutioner på sitt CV. Hos Mia Sundberg visar han filmen ”Auto Center Drive”, som har ett halvt decennium på nacken men ändå fortfarande förmår att fängsla. (Parallellt visas varje fredag under utställningsperioden en serie av Melhus övriga verk.) ”Auto Center Drive” gör en lika underhållande som tänkvärd överflygning av det amerikanska landskapet, sådant det förmedlats i bild och ljud via otaliga sånger, filmer och TV-program. Den löst sammansatta intrigen är befolkad med karaktärer som allesamman spelas av Melhus själv. Texter och ljudeffekter har han klippt samman från popmusik, populärlitteratur och film. Intrigens yttersta meningslöshet känns överväldigande, men efter en stunds tittande sugs man in i skeendet. Plötsligt är Melhus collagefilm högst trovärdig som vittnesbörd om andemeningen bakom det som sker i landet vi ändå aldrig tycks begripa oss på. Ta en tur till Mia Sundberg Galleri och se en av årets ovanligaste och mest minnesvärda utställningar! (Adress: Gävlegatan 12 B)

CFF, Stockholm: Martin Sjöberg (11/10-9/11)

Sakta men säkert börjar kriget i Irak att tränga in i samtidskonsten. Kanske i första hand i de länder vars medborgare har förstahandserfarenhet av kriget (inte minst USA), men också som upplevelser filtrerade av oss som står vid sidan av krigsskådeplatsen. Martin Sjöbergs utställning ”Another Glorious Battle for the Kingdom” skildrar konflikten genom tre verk, en serie teckningar, en skulptur och en video. Teckningarna, som har sitt ursprung i teckningar gjorda av irakiska skolbarn med dagstidningskarikatyrer som förlagor, har sina poänger om man ser dem som ett avstamp för ett kulturellt möte. Men i utställningskontexten fungerar inte bildsviten överhuvud taget. Förts när jag läser dokumentationen förstår jag vad bilderna handlar om, och då har mitt intresse redan svalnat betänkligt. Detsamma gäller dessvärre den stora skulptur som dominerar utställningsrummet. En korsriddare i full rustning är på väg att avliva ett mörkhyat spädbarn på en plattform omgiven av nedgrävda oljefat. Ungefär lika innovativt och spännande som teckningarna i avgrundsvänsterns tidskrifter. Men lyckligtvis innehåller utställningen ett tredje verk, och här slår det verkligen gnistor. Videon ”Modern Woman” visar oss en beslöjad kvinna iförd en mask föreställande ett leende ansikte. Efter en stund ser – och inte minst – hör vi hur stenarna landar omkring henne. Snart blir precisionen hos de anonyma stenkastarna bättre, hon värjer sig, försöker skydda huvudet och kroppen, men sjunker till slut samman. Men ljudet av de dunsande stenarna förföljer mig långt ut på gatan. (Adress: Tjärhovsgatan 44)

Bonniers Konsthall, Stockholm: "Spirande vita nätter" (17/9-21/12)

Kinesisk samtidskonst har under de senaste åren beskrivit samma utvecklingskurva som landets ekonomi: käpprätt mot himlen. Intresset för och priserna på de kinesiska konstnärernas verk har stundtals varit absurt, framdrivet av en hungrande global konstmarknad. Kvaliteten har det inte alltid varit så nog med. Så det är med viss bävan man tar del av Bonniers kinesiska storsatsning. Lyckligtvis kommer farhågorna på skam. Bonniers Konsthall har gjort det kloka draget att engagera en kinesisk curator, Zhang Wei, i stället för en västerländsk talangscout. Det gör att utställningen ”Spirande vita nätter” för det mesta befinner sig ganska långt från den internationella konstkommersens grottekvarn. Temat är snarare konstens relation till den kinesiska vardagen, vilken inbegriper såväl historien som det moderna samhället statt i explosiv tillväxt. Här finns prov på alla förhållningssätt till ett samhälle som inte gjort sig känt för att värna om individens rättigheter. Ändå är det just den konstnärliga individualiteten och det egna, starka perspektivet som är utställningens röda tråd. Därmed inte sagt att alla resultat är helt och hållet lyckade. Yan Juns ljudkonstverk, där storstadens vimmelljud kombineras med elektronmusik, känns ganska mycket som avantgardistisk stapelvara. Detsamma gäller Hu Xiaoyuans arbeten med kläder och sönderrivet kalligrafipapper. Några tekniska missöden sänker också helhetsintrycket, som i fallet med Chu Yuns sällsamt poetiska ”stjärnhimmel” av vilolägeslamporna på diverse elektroniska apparater. Med alltför mycket indirekt ljus i rummet desarmeras effektivt verkets magi och överraskningseffekt. Men det finns annat att glädjas desto mer åt. Yang Fudongs stora videoinstallation som visar det karga livet på den kinesiska landsbygden är stark och övertygande, både visuellt och till sitt innehåll, och Liu Weis lek med hur vi uppfattar verkligheten genom den fotografiska bildens förmedling – han har beskurit ett antal fysiska föremål precis som fotografen gör med kameran – skapar ett rum för eftertanke. Men utställningens verkliga behållning är den till synes maniskt arbetande Cao Fei. Inga medie- eller genregränser tycks hindra henne. Hon visar både datorbaserade verk – ”RMB City” är en dråplig Second Life-mardröm där olika kinesiska arketyper tumlar om i en moden storstadsmiljö – fotografier (mindre intressanta) och totalinstallationen ”Utopia Factory” (bilden). Det sistnämnda verket tar oss med till en av det kinesiska ekonomiska undrets sweatshops, där vi får möta fabriksarbetarnas drömmar och ett annat liv och en bättre framtid. Ett verk som får en att dröja sig kvar länge. (Adress: Torsgatan 19)

Magasin 3, Stockholm: Christian Boltanski (5/9-14/12)

Så har han då äntligen landat, den samtida konstens grand seigneur, Christian Boltanski. Med tanke på att han under flera decennier har tillhört den internationella konsteliten är det nästan lite pinsamt att han aldrig tidigare har ställt ut separat i Sverige. Men nu får han chansen på Magasin 3 med en utställning som i viss mån sammanfattar essensen i hans konstnärskap. Fokus ligger med andra ord på vad Boltanski kallar det ”lilla minnet”, den enskilda individens minne och minnet av henne som lagras i andra individers medvetanden i stället för i historieböckerna. Utställningen består av flera verk, som ”koreograferats” så att besökaren leds genom en minneslabyrint där ansikten, ljud och kroppar påminner oss om ändligheten hos vår egen existens och om den långsamma men effektiva erosion som all minneskonst är utsatt för. Presentationen är effektfull, på gränsen till effektsökeriet. Jag leker med tanken hur vi hade uppfattat Boltanskis installation om upphovsmannen i stället för en världsstjärna hade varit en ganska nyligen utexaminerad konsthögskoleelev. Förmodligen hade vi haft ett och annat att säga om övertydlighet och en känslomättnad på gränsen till det patetiska. Ändå lyckas Boltanski på något förunderligt sätt att landa på rät köl. Kanske beror det på hans förmåga att renodla utställningens frågeställning till något mycket enkelt och allmängiltigt. Det mest gripnade verket är emellertid hans projekt att låta publiken donera hjärtljud till ett arkiv beläget på en ö i Japanska sjön. Här behövs varken scenografi eller effekter. Det räcker med att tyst lyssna till det äldsta ”ljudtecknet” för liv. (Adress: Frihamnen)

Kommentar 13/9: En läsare har uppmärksammat oss på att Christian Boltanski faktiskt har ställt ut separat i Sverige tidigare, närmare bestämt i Malmö 1994. Att det tagit 14 år från den utställningen för honom att visas i Stockholm kan man dock tycka är lite underligt, med tanke på alla stora institutioner som Stockholm härbärgerar.