Begreppet "skulptur" är knappast det mest vattentäta man kan tänka sig nuförtiden. Trots att "traditionell" skulptur i material som sten, betong och metall fortfarande skapas av konstnärer över hela världen har skulpturen som konstart i likhet med måleriet perforerats av så många teoretiska och praktiska nålstick att det inte längre är relevant att tala om den som en distinkt avgränsad konstart. För den som händelsevis tvivlar på detta är Stenersenmuseets "Norska skulpturbiennale" ett effektivt bevis. Kiasmas Maaretta Jaukkuri har fungerat som utställningens curator och enmansjury, vilket gjort att det element av generalmönstring som brukar kunna tynga utställningar av detta slag minimerats. Urvalet av verk har gjorts på grundval av insänd dokumentation, något som ingjutit en hälsosam äventyrlighet i förhållandet mellan curator och konstnärer. I många fall har det sannolikt varit komplett omöjligt att bilda sig en uppfattning om det färdiga verket utifrån ett antal diabilder, några kataloger och projektbeskrivningar. Mot denna bakgrund framstår det som lite rörande att Norsk Billedhuggerforening står bakom utställningen, men kanske inte ologiskt. I dagens värld är det naturligt att huggmejseln och kavaletten ersatts av PC:n och videobandspelaren. Man får också leta ganska länge efter uttryck för traditionell skulpturkonst på "Norsk skulpturbiennale". Av det som fram till för tiotalet år sedan ansågs synonymt med själva begreppet "skulptur" återfinnes sålunda bara ett enda exempel, Arne Rygvolds verk. Martine Linge kan i och för sig sägas arbeta med en traditionell abstraktion, med undantaget att hon av böjligt trä skapar former som mer anknyter till teckningens och grafikens språk än till en skulptural fysikalitet.

Flera av konstnärerna har i stället valt att inte arbeta med objekt i rummet, utan "förädlar" rummet själv till konst genom att låta enstaka föremål (ofta hämtade ur vardagssfären) fungera som accenter. Längst i denna riktning går Kristina Bræin, som försett två stora utställningsrum med punktvis uppklistrade remsor av maskeringstejp, färgkvadrater och till synes planlöst utlagda golvplattor. Knut Henrik Henriksen har en snarlik utgångspunkt. Han utrustar dock inte det tomma rummet med accenter, utan understryker tomhetens absoluta närhet till det rumsliga. Med en obehandlad brädvägg delar han ett rum på diagonalen, vilket konkret ifrågasätter både vår slentrianmässiga uppfattning av utställningsrummet och av konstverkets förhållande till den konventionella betraktarrollen. Ett ifrågasättande av annat slag står Marte Aas för. Hennes stora fotografiska bild "In the Woods" visar utkanten av ett förhållandevis vältuktat skogsområde. I stället för att - som brukligt är när det gäller tvådimensionella verk - monteras horisontellt i betraktarens ögonhöjd har verket placerats på golvet, lätt lutat mot väggen. Med ens förvandlas bilden till ett objekt som låter naturens rum återuppstå i museilokalen som en sällsam konstprodukt. Användningen av den fotografiska bilden utgör i övrigt ett dominerande tema i utställningen. Ibland är de diskret applicerade, snarast som pendanger till plastiskt utförda verk. Så fungerar fotografierna som Gisle Harr placerat i golvhöjd invid sina miniatyrskulpturer av människor.

En mer aktiv roll spelar de i Erik Snedsbøls totalinstallation "The Camp". Video, stillbilder och delar av en bisarr campingutrustning sammanstålar i den allt annat än angenäma upplevelsen av friluftsaktiviteter med en otäck närhet till biologiska experiment eller perverterade överlevnadsstrategier i skuggan av Tredje världskriget. Generellt kan man konstatera att "Norsk skulpturbiennale" på ett vältaligt sätt lyckas plädera för användningen av rummet som konstverkets bärande element snarare än som en nödvändig (men i grund och botten oönskad) scen för allehanda konstnärliga krumbukter. Terje Nicolaisen tar ordentligt tag i denna argumentation, och förvandlar ett hörn av museet till sin egen privata lounge, komplett med ett rikhaltigt utbud av dokumentation som beskriver konstnärens tidigare projekt. Förgäves letar man efter ett "verk" som kan numreras och tryckas i utställningens verkförteckning. Objektets rumslighet ersätts av konstnärssubjektets krav på livsrum - även om vi inte kan vara helt säkra på att konstnären är identisk med den person han vill få oss att tro att han är. I mötet med Nicolaisens verk inser man plötsligt till fullo att det inte bara är skulpturbegreppet som är på glid, utan konstbegreppet som sådant. Det är i och för sig ingen större nyhet. Nyhetsvärdet ligger snarare i sättet det sker på. De konceptuella teoribyggena och de stora, programmatiska gesterna har en gång för alla lämnat plats åt ett avdramatiserat tilltal, som gör omvälvningen till ett stycke vardag.

Bilden: Helen Eriksen ("Norsk skulpturbiennale" visas även på Lillehammer Kunstmuseum 9/2-10/3 2002)